Danglish

I Sverige har vi ”svengelska” (”Swenglish”) som oftast syftar antingen på när man använder försvenskade engelska ord, eller när man pratar dålig engelska direktöversatt från svenska. (Ok, det råder förmodligen delade meningar om den exakta betydelsen av ordet, men det är min uppfattning).

Jag har inte hört något motsvarande ord för danskan respektive engelskan, men vi kan kalla det ”dengelsk” eller ”Danglish”. Båda varianterna är vanliga.

Danskan är full av engelska ord, både i det ordinarie språket och i slang. Dator heter ”computer” med snyggt danskt uttal, och databas heter ”database” [dätabääse].

De flesta kan nog hålla med om att danskan kan uppfattas som aningen… grötigt. Om man bryter ner språket kan det konstateras att varken vokaler eller konsonanter uttalas klart. Hårda konsonanter blir mjuka. K blir G, T blir D osv. Detta importerar de även till engelskan, alltså blir ”market” istället ”marged”. Jag har rentav sett denna stavning i Powerpoint-presentationer, som att de faktiskt inte kan höra skillnaden. ”Heart” har även blivit ”Hard”, lite förvirrande med en rubrik om ”Open hard surgery”…

Utöver dessa, trots allt förklarliga, fel, förekommer några helt annat. Ofta ser jag danskar skriva ”coorporation” istället ”cooperation”. Som en kollektiv missuppfattning som blivit allmänt korrekt. Men fel.

Från ett hood till ett annat

När jag bodde på Nørrebro i Köpenhamn kom det ofta nyheter om skottlossning i området. Nu bor jag på Möllan i Malmö och då kan morgontidningen komma med sådant här.

Två kvarter från oss och inte märker vi något. Men, jag håller med en kille som citerades i papperstidningen – jag känner mig inte otrygg på Möllan.

Fördomscirkel

Igår tog min sambo och jag ett spontant beslut att gå ut och äta. Det var vackert väder och det var enda kvällen på ett tag vi faktiskt hade tillsammans. Efter att ha fått vända i dörren på ett antal fulla ställen, hamnade vi på restaurang Möllan. Perfekt, eftersom de inte har bordsbokning.

Den här gången fick vi dela bord med ett annat sällskap. Servitrisen borgade för att vi var ”jättesnälla” och vi fick slå oss ner på ett hörn.

När man sitter vid samma bord är det nästan oundvikligt att höra varandras samtal, och medan sambon hämtade sallad, satt en av de tre i sällskapet bredvid och pratade om Stockholm. Det framgick att han bott i Stockholm i tio år och inte tyckt om det. (Hur sjutton orkade han vantrivas i tio år?) Stockholm är nämligen ”en elitistisk stad” och man måste ”vara något” för att passa in. Ha rätt kläder, rätt jobb…

Givetvis visste inte killen (som för övrigt var skåning) att deras bordsgrannar råkade vara stockholmare. Sambon kom tillbaka och killen snackade på om hemska Stockholm och människorna där. Jag vågade knappt öppna munnen – tänk om jag skulle bli guilty by association! Servitrisen hade ju sagt att vi var snälla. När jag ändå sa något till min sambo kom det ut på östgötska, en av mina bonusdialekter. Helt automatiskt, utan att jag ens var full. Sambon skrattade gott, och när han pratade måste de ha förstått att han var stockholmare, eftersom hans dialekt närmast påminner om en pilsnerfilm.

Faktum är, att det inte är ovanligt att man möts av fördomar som stockholmare i Skåne. Många tror att man anser sig vara förmer, och därmed ingen att umgås med. Det är lite som en ond cirkel.

Och Stockholm som elitistisk stad? Ja, det finns absolut elitism i Stockholm, i vissa bemärkelser i högre grad än i Köpenhamn och Malmö, men som överallt annars beror det på vem man umgås med. Givetvis kommer inte alla att dissa dig för att du har ”fel” skor, men några kanske gör det. Större stad innebär dock ofta större urval och det borde finnas en umgängeskrets för de flesta. Det gäller bara att hitta den.

Outsider

Vid ett tillfälle på kontoret i Stockholm, när jag var där med min danska kollega, hade vi avtalat möte med en av de svenska kollegorna. På morgonen fick så en annan av Stockholms-kollegorna ett sms från killen vi hade ett avtal med, där han meddelade att han var sen, och att han skulle ”hälsa danskarna det”.

Där var jag alltså, på hemmaplan, back to the roots, in my hood, och blir plötsligt refererad till som dansk! I Danmark är jag svensken och i Sverige är jag dansken. Hur gick det här till? Och hur ändrar jag det? Vill jag ens ändra det?

Permanent out of office

Vi skickade precis ut ett internt mail till en hel massa avdelningar. Då får man inte helt oväntat ett stort antal ”Out of office” tillbaka. Jag kunde inte låta bli att klicka på några av dem, och fick genast en favorit:

”Inga Svensson är numera en glad pensionär!”

OBS: Namnet är fingerat. Dvs Inga Svensson heter något annat i verkligheten. Det är inte kvinnan som lämnat kontoret som skrivit bloggen. Eller så.

Samtidigt frågar jag mig stilla om ”numera” syftar på att allt är ändrat, eller om det mest syftar till ”pensionär”. Var Inga tidigare en glad tjänsteman? Hann hon kanske rentav vara en sur pensionär?

I vilket fall bådar det gott att allt inte bara blir skit när man blir gammal, som en kvinna upplyste mig om på bussen häromdagen.

På gränsen till boarding line

Den senaste månaden har jag bytt jobb inom avdelningen, och sitter på ett projekt som handlar om att en funktion ska flyttas från Stockholm till Köpenhamn. Detta innebär bland annat en del flygande fram och tillbaka, på gott och ont.

SAS hävdar att de numera tillämpar section boarding, vilket innebär att passagerare som ska sitta i den bakre delen av planet går ombord först, och övriga sedan. Detta ska minska köbildning och spara tid.

Supersmart. Men, hur var det nu resenärer normalt fungerar?

Resenären [tänker]: – Tralala, här står jag vid min gate, inga fler tider att passa, jag är trött och glor rakt fram och tänker på vart jag ska eller var jag har varit. Tiddelipom.
Gate-personalen, i utrop på lokalt språk och engelska: – Nu boardar vi flight ABC123, alla passagerare med boardingkort för rad 24-36, vänligen gå ombord först.
Resenären: – Oh, det rör på sig! Tjoho, snart får jag sitta igen! Hm, sa de nåt i högtalaren nyss? Äh, folk går ombord så det gällde nog inte mig. [knatar ombord till rad 2].

Vet inte om SAS har någon statistik på minskade köer, men så länge det inte kontrolleras vid själva boardingen, lär majoriteten knappast lyda utropen. Antingen för att man inte hör dem, eller för att man helt enkelt ger blanka tusan i dem, eller vet att ingen annan bryr sig ändå.

Bra tänkt, SAS, men jag är inte övertygad.

Potato-potato, lage-lave

Det sägs ofta att danskar förstår svenska och norska, norrmännen förstår danskarna något sånär, norrmännen och svenskarna förstår varandra, och svenskarna har sjukt svårt för danska. Delvis sant. Delvis helt fel.

Baserat på egna observationer skulle jag påstå att kanske hälften av danskarna förstår svenska någorlunda, medan den andra hälften blir blanka i blicken om vi drar igång. Ungefär samma fördelning tycks det vara vad gäller danskarnas förståelse av norska. Skriftligt må det vara nästan samma språk, men uttalsmässigt är de oerhört långt ifrån varandra.

Vi har under året fått två norrmän (eller -kvinnor) på avdelningen, så nu är vi 5 icke-danskar. Vi är två svenskar som pratar danska och därmed blir förstådda. Den tredje pratar svenska med en stor andel danska ord och blir förstådd av de flesta. Norskorna pratar norska, och det verkar som att folk förstår. Men… så erkänner dem emellanåt att det gör de inte alls. Och ibland märks det, som den här lilla dialogen som utspelades nyss alldeles i min närhet:

/…/
Norska: – Kan du lage den til en PDF-fil?
Dansk: – Om jeg kan logge på…?
Jag: – Kan du lave den til en PDF-fil?
Dansk – Nah, eh, ja…
Norska: -Tack!
/…/

På sätt och vis har vi som kan både danska och vårt eget språk ett övertag, eftersom vi kan slå över och välja vem som ska förstå vad vi säger. Åtminstone så länge vi har koll på vilka av danskarna som faktiskt inte tycker att vi bara låter som The Swedish Chef.

Peoples’ Republic of Denmark

Återigen står jag undrande inför förehavanden omkring mig. Häromdagen ställde man upp en julgran här utanför. Med ljus, och stjärna i toppen. Just nu håller de på att plocka ner ljusen. Det har tagit någon timma och de förefaller klara. Granen står nu helt utan ljus och stjärna. Vad kan vara anledningen, om inte för att höja sysselsättningen?

Not: Sverige är säkerligen inte mycket bättre, men jag har inte sett lika många tydliga exempel hemma.

Kanin-lön

Ironiskt nog råkade jag ut för exakt samma sak igen samma kväll som jag skrivit det förra inlägget. Tredje gången gillt, tyckte jag. Skånetrafiken fick inga fler chanser, utan jag begav mig till deras service-center och förklarade situationen. Tjejen i kassan blev smått upprörd och fixade så att jag fick ha två olika kort. Tack.

Återigen fick jag tillbaka 15 kronor, dvs 60 öre extra. Alltså – för totalt ca 45 onödiga minuter jag spenderat i kö och kassa hos Skånetrafiken, och en massa uppdämd frustration över systemets bristfällighet, har jag fått 1,80 kronor. Det är knappast lön för mödan, men det är klart bättre än för gemene försökskanin.

Så plockar jag fram mitt Jojo, mitt ”jojo”, min jo-jo

Skånetrafiken har infört ett nytt supersmart lagom high-tech kortsystem på sina färdmedel. Välkommet, eftersom de gamla korten blev avmagnetiserade bara man hotade med att lägga dem i samma väska som mobilen. Förväntningarna för det nya, så kallade ”Jojo-kortet” skruvades upp med massiva reklamkampanjer, och den första tiden stod folk i kö på extrainsatta kundcentra för att byta sitt föråldrade rabattkort mot ett nytt, fräscht, turkost Jojo i rosa plastficka.

För oss som tidigare använt både periodkort (Öresundskort i mitt fall) och rabattkort för enstaka resor i andra områden innebär detta att man nu får både perioden och reskassan på ett och samma kort. Wohoo, färre plastkort att hålla reda på, som dessutom inte bli avmagnetiserade stup i ett, kan det bli bättre? Förutom att man måste hålla kortet ”jättenära” och ”stilla” framför kortläsaren för att det ska registreras. Det står faktiskt så. Grattis alla darrhänta.

Jo(jo). Ett litet krux är att systemet inte tycks helt vattentätt (surprise). Befinner jag mig i en zon som omfattas av mitt periodkort, ska resan givetvis registreras på detta och inga pengar dras från reskassan. Fungerar det? Nja, blir det lagom diplomatiska svaret.

Två dagar efter att jag laddat mitt splitternya Jojo med en ny period åker jag buss till tåget. Till min stora förvåning står det ”VUXEN 14,40″ i displayen på läseran, istället för ”2 kl Öresund”. Eftersom det är för mycket folk för att ta det där och då får jag helt enkelt ta med mig mitt soligaste humör till Skånetrafikens kundtjänst på kvällen efter jobbet. Där får jag köa en kvart för att få 15 kronor och bevittna att det blir skickat en felanmälan. De undrar dessutom om jag inte sa något till busschauffören. Min förfrågan om jag inte kunde få det delat på två kort får ett nekande svar.

Jojo. Ett par dagar senare kommer jag sent till Malmö och går på bussen och ser återigen hur det dras 14,40, trots giltig period. Då jag snabbt säger det till chauffören tittar han bara på mig och säger ”Ja?”. Jag gör ett nytt försök men inser snabbt att det är lönlöst och att jag måste gå till Skånetrafiken igen. Detta gör jag måndag morgon. Återigen kö en kvart och då jag ånyo försöker få dem till att splitta det på två kort (som på den gamla goda tiden) säger de att det ska jag helst inte göra eftersom de nu har uppmärksammat felet och jobbar på det. Om jag absolut ändå vill göra det så tar det tid, vilket är just det jag inte har eftersom jag ska med tåget om 2 minuter.

Man får vara glad för det lilla, och varje gång displayen visar rätt (vilket trots allt är de flesta) gör jag ett lättat litet utrop. Busschaufförerna måste tro att jag inte har alla hästar hemma. Men jag vågar ha allt på ett kort.