Arkivrumskillen – återkomsten

De två senaste dagarna har det kommit en ny kille som kollar det tidigare nämnda arkivrummet. Han verkar lite mer på alerten, inte samma släntrande och punktligheten har på dessa två observationer varit oklanderlig. Så detta uppehåll i kollandet berodde kanske på personalskifte.

Men, mysteriet med själva företeelsen kvarstår. Den nye killen har förvisso en helt annan stil, men rutten är åtminstone densamma i vårt kontorslandskap. För enkelhets skull utgår vi från att det gäller resten av byggnaderna också.

Ok, man skulle kunna göra som så att helt enkelt fråga honom vad han gör, även om det skulle vara roligare att följa efter honom och försöka lista ut det. Men vi tror att det där med att följa efter (smyga på?) hade varit enklare med släntrar-killen. Herr Alert skulle nog märka det snabbare.

Det finns för övrigt andra spännande jobb här, som exempelvis att fylla på godisskålar eller återställa lösenord.

Karriärmöjligheterna är oändliga.

Varje anledning att äta kaka är en god anledning

Jag borde egentligen börja räkna de dagar då ingen nämner något om kakor eller liknande, för det är inte många.

Exempelvis idag. Vi har på enheten, vilket omfattar flera avdelningar, en löpklubb vid namn Onsdagsløbeklubben. Som namnet antyder så är denna aktiv på onsdag, då man i samlad tropp tar sig ut och löper en runda på lunchen, och efteråt kan man hämta sandwich i sekretariatet. Jag är med i klubben men har ännu inte varit på något onsdagslöp, främst eftersom jag nog egentligen är mer för att springa på egen hand, och är lite för prestationsinriktad för att ge mig ut sådär utan att ta ut mig helt. Däremot ska jag delta i ett lag i DHL-stafetten, men det kan jag skriva om vid ett annat tillfälle.

Ferie-latte & ferie-brownie

På dagens löptur var en annan (svensk) kollega med för första gången, och eftersom han visste med sig att det inte skulle räcka med en sandwich efteråt bad han mig att ta med två skivor grovt bröd från kantinen. Så, då jag äter lunch med två andra (danska) kollegor börjar jag omsorgsfullt slå in brödskivorna i servetter samtidigt som jag börjar förklara anledningen. En av kollegorna bara tittar på mig och utbrister ”Vadå, ska han äta två torra skivor bröd utan någonting på? Det är väl tråkigt?!”, varpå jag säger att man blir ju inte mätt på en liten sandwich efter att ha sprungit 6 km. Kollegan ser fortsatt oförstående ut och säger ”Men han kan väl äta kaka?!”

Kommentarer överflödiga.

Sedan, då jag kommer tillbaka från lunchen, berättar (den svenske) kollegan att avdelningschefen tittat förbi och tyckt att vi skulle ha kaka. Anledningen? För att det är den sista onsdagen den här veckan.

Kommentarer överflödiga.

Strax därpå står avdelningschefen vid vår whiteboard där alla namn och veckodagar står och försöker räkna samman hur många som ska vara på plats imorgon. Eftersom jag tänkt ha med ”feriekage” just imorgon (man vill ju inte hamna på ”skylder kage”-listan) och anar vad räknandet går ut på, så frågar jag. Mycket riktigt, han tänkte fixa kaka till morgondagens avdelningsmöte. ”Ah, då kanske jag inte ska ha med min feriekage imorgon” konstaterar jag, men det ser han ingen anledning till att strunta i. Jag är ju egentligen här på fredag, så skulle kunna ta med kaka då, men då är det ju frukost med massa wienerbröd och sånt… Äsch, klart man kan äta kaka ändå.

Kommentarer överflödiga. Likaså kakor, kan man tycka.

Blogito, ergo sum

(Ok, kvasi-latin går väl egentligen fetbort, som vissa skulle säga, men ibland bara poppar det upp och man kan inte stå emot det. Och jag är förmodligen inte först med uttrycket heller.)

Man kan ibland tro att om man bloggar så finns man. Eller att många är rädda för att de inte finns om de inte bloggar. Eller har ett konto på Facebook. Eller MySpace. En kompis sa för några år sedan att ”finns man inte på Google, så finns man inte”. Det ligger nog något i det, men det gäller trots allt bara en begränsad del av världens befolkning.

Detta inlägg (som återigen avviker från temat), kom egentligen till med anledning av att jag igår läste på DN att Fidel Castro bloggar. Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om det, men inom vissa områden uttrycker sig andra bättre.

Men, för att anknyta till den putslustiga pretto-rubriken (Jag bloggar, alltså finns jag), så är ju bloggens existens något som förenklar den officiella bilden av en levande Fidel. För så länge där kommer inlägg, så måste han ju leva. Men sitter han rent fysiskt och skriver själv? Eller dikterar han? Och, i så fall, hur ordagrant blir det? Kan vissa texter rentav tillkomma genom dialog med någon partikamrat eller dylikt? Förvisso är inläggen ”signerade” av Castro med en fin JPEG-bild av en namnteckning och sedan ett förtydligande med datum, men viss intern redigering kan väl inte uteslutas, ens gällande El Comandante?

Det scenario som oundvikligen kommer upp i mitt huvud är att bloggen på något sätt kan leva kvar medan själva upphovsmannen tynar bort. Så undviker man spekulationer tills han verkligen är borta. Praktiskt.

Studsar dödsskönt i kistan?

Nu frångår jag mitt tema lite i ett inlägg, men ibland kan man inte låta bli.

Jag blev vegetarian för drygt 7 år sedan, då främst med anledning av djurhållningen (och lite för att utmana mig själv som köttälskare). Sedan byggdes det på och handlade om köttindustrin i stort, miljöpåverkan etc. Jag testade att vara vegan en månad i början men tog sedan in fisk. Senare modifierades detta till viss fisk. Enligt min ”ideologi” var vilt ok, så det hamnade ibland på tallriken, inte minst i kompromiss med en f.d. (köttätande) sambo.

Nåväl, sedan jag flyttade till Danmark för ett drygt halvår sedan (se, temaanknytning trots allt), har ytterligare modifikationer ägt rum, eftersom det här landet oftast inte är helt veggovänligt. Jag har fått göra avkall på vissa delar av mitt ”etiska ätande”. Mer om det i ett annat inlägg.

Så, snubblade över en artikel i DN om att det är mer milövänligt att äta känguru. Det ska, enligt en australisk(!) forskare, vara mer milövänligt än att äta ko och får, eftersom nämnda fyrbenta vänner rapar metangas, vilket tydligen bidrar till växthuseffekten. Må så vara, men vad hände med närproducerat? Jag är inte övertygad förrän jag får se en redogörelse för de totala utsläppen av att föda upp den australiska nationalsymbolen och frakta den hit, och jämföra det med uppfödningen av får och kor i Sverige och inrikes frakt.

Denne forskare är tydligen verksam vid Australian Wildlife Services, som är ett konsultföretag. Canberra-based (och biased?). Objektiviteten kan nog ifrågasättas. Forskning kan, som bekant, fokuseras som det passar finansiären, statlig som privat.

Alla dessa rön som vi bombarderas med, inte är det lätt att vara välinformerad, etisk konsument. Men vem ska fixa ordning på torpet? Förmodligen inte Farsan Baloo.

Kontorsråttorna och mysteriet med arkivrummet

Precis vid mitt team på jobbet finns det en dörr som leder in till något slags arkivrum. Detta används av en avdelning som sitter ett snäpp längre bort och vi har ingen direkt koll på det. Vad vi däremot har koll på är en företeelse i samband med detta.

Arkivrumsdörr

Varje förmiddag kommer det nämligen en kille släntrandes genom kontorslandskapet. När han kommer fram till arkivdörren öppnar han den, tittar in, och stänger igen. Sen går han några steg till och kastar någon blick bortåt, varpå han vänder och släntrar ut igen. Vad tittar han egentligen efter? Och vad gör han resten av dagen? Är hans jobb att gå runt i hela huset och titta in i arkiv eller gör han något annat?

Vi har haft storstilade planer på att hitta på något avvikande, för att se vad som händer. Först tyckte jag att vi alla skulle gömma oss där inne och när han öppnade dörren ropa ”Surprise!”. Det blir nog inte så dock, killen kan ju få en hjärtattack, och i slutändan skulle jag nog inte få med mig så många, trots att de tyckte det lät kul.

Dock har vi pratat om lite mindre drastiska bus, typ ställa in en liten leksak en gång och sedan trappa upp med något nytt någon gång i veckan. Typ lägga sig och låtsas sova på golvet, ställa sig och hångla och sedan se extremt påkomna ut, ja uppslagen kan varieras i oändlighet.

…men nu när jag publicerar detta inlägg har vi inte sett till honom på ett par veckor. Är han uppsagd? Fått nya arbetsuppgifter? Har semester? Dessutom kom det en annan kille gåendes, tittade på dörren och frågade oss om det var ett kopiatorrum. Då vi sa att vi inte helt visste vad det var, öppnade han dörren, konstaterade att där var inget kopiatorrum och försvann. Är det det den förre killen gjort hela tiden? Kollat om det var ett kopiatorrum och nu äntligen lärt sig att det inte är det?

Ja, alla dessa frågor som kan uppstå i ett helt vanligt kontorslandskap.

Vi äro fulla svenskar vi

Det är väldigt populärt att skoj-trasha svenskar, och det absolut vanligaste ämnet handlar om hur mycket vi super och att vi jämt är fulla och/eller på jakt efter alkohol.

En kollega skickade ut ett mail med subject ”Our dear Swedish friends”, med ett större antal bilder av människor som däckat i märkliga, pinsamma och bisarra situationer.

I öldrickarsammanhang hintas det ofta om att man är svensk och därmed älskar att bli full.

Säger man dessutom något som antyder att man vill festa så är det ”typiskt svenskar”.

Om en kollega börjar berätta om ett ställe där det var 6 klubbar på var sida av en gata, där det stod inkastare och lockade med gratis shots, och man frågar var det var… Ja, så typiskt, nu kom törstiga svenskan.

Men, vi bjuder på det, driver med vårt rykte, eftersom vi vet att de egentligen är mycket värre…

Och nu är klockan 14.50 och det är dags för fredagsöl. På jobbet, vid datorn.

Fredagsöl