De flesta jobb och yrken är mer eller mindre avskärmade från resten av världen. Man är helt eller delvis intern, har en egen värld med egna referensramar, livsviktigheter och humor.
Ibland slår detta en lite mer än annars. Som idag, då jag fick ett mail från en kollega i Norge, där hon förklarar att ”paydate ble en annen enn trade date i fysiske livet”.
Fysiska livet alltså. Till skillnad från… psykiska? Immateriella?
Tanken glider snabbt in på Platons skuggbilder. Vårt kontorskomplex är vår grotta, där vi sitter och bryr oss fasligt mycket om vad som händer i vår reflektion av världen utanför. Det som sker i verkligheten återspeglas på ett visst sätt i datorsystemen, och där är logiken inte helt densamma som ”där ute”. Och inte ens den del av utanförvärlden som reflekteras hos oss är det en särskilt stor andel av människorna som bryr sig så värst mycket om. Det som är utanför vår grottmynning är inte utanför de andra.
Specialiseringen har verkligen gått långt. Och gränsen mellan att känna sig som en professionell specialist eller en insnöad fackidiot kan vara hårfin.
”
)
