I Skånetrafikens resegarantiblankett har jag precis fyllt i lördagnattens försening, och under ”Vad gick fel?” blev det, i en sekund av insikt:
”01.16 försvann i tågens Bermuda-triangel.”
Det finns ingen annan förklaring.

I Skånetrafikens resegarantiblankett har jag precis fyllt i lördagnattens försening, och under ”Vad gick fel?” blev det, i en sekund av insikt:
”01.16 försvann i tågens Bermuda-triangel.”
Det finns ingen annan förklaring.

Söndagen den 13 september kommer jag med tåget till Malmö sent på kvällen och kliver i sedvanlig ordning på buss 5 med min stora väska. Det råder viss förvirring, vilket snabbt visar sig bero på att bussen inte ska köra sin vanliga rutt. På grund av upprepad stenkastning kör bussarna runt Rosengård och sedan tillbaka på linjen igen. För mig innebär detta att jag får gå av en hållplats tidigare (Vitemöllegången istället för Annelund) och gå den sista biten hem. För dem som bor i Rosengård är det värre. Chauffören säger att han hade gärna kört som vanligt, men beslutet kom uppifrån.
Detta fortsätter under veckan, så efter kl 19 kan man inte åka buss till Rosengård. Man får snällt gå av antingen tidigare eller senare, beroende på vad som passar bäst. Eller minst dåligt.
På torsdagen hade jag jobbat över och satt därmed på en buss som skulle slå en lov runt Rosengård. Chauffören vädjade till passagerarna att säga till alla de kände att inte kasta sten, och om någon hade barn skulle de säga till osv. Om det ändå vore så enkelt. Någon försökte få honom att trotsa förbudet och köra ändå, men fick svaret ”Jag skulle gärna köra, men jag vill inte riskera mitt liv och riskera passagerarnas liv.” På liv och död alltså.
Han stannade dock en extra gång nära min hållplats, men ännu närmare mitt hus. Lyx för mig, men fortfarande lika långt hem för Rosengårds-borna. Bakom mig gick tre tonårskillar av.
Kille 1: Vi kan gå hem till mig, jag bor här.
Kille 2: Nää, här bor ju bara svenskar.
Kille 1: Jo, alltså, jag bor här.
Kille 2: Lägg av? Det bor ju bara svenskar här.
Kille 1: Jo, kom nu.
Det är nästan överflödigt att tillägga att killarna förmodligen var andra generationens invandrare, alternativt första, som kommit som barn. Jag hörde inte mer av diskussionen men insåg att den pekar på en rådande uppfattning om Malmös stadsdelar. Enligt vissa av mina bekanta bor jag i princip i ghettot och faktum är att jag nog, som svensk, tillhör en minoritet i området (Östra Sorgenfri). Fördelningen är på sin höjd 50/50. Sett från de inre delarna av stan är det invandrarområden, och sett från Rosengård är det svennerevir.
Andra kallar Sorgenfri för Twilight Zone.
Bussarna kör igen nu, men efter ytterligare stenkastningsincidenter är det förmodligen bara en tidsfråga innan bussarna stoppas på nytt. Mora Träsk i ny upplaga ekar i huvudet: ”Vi kommer inte genom det, vi måste köra runt det!”