Danglish

I Sverige har vi ”svengelska” (”Swenglish”) som oftast syftar antingen på när man använder försvenskade engelska ord, eller när man pratar dålig engelska direktöversatt från svenska. (Ok, det råder förmodligen delade meningar om den exakta betydelsen av ordet, men det är min uppfattning).

Jag har inte hört något motsvarande ord för danskan respektive engelskan, men vi kan kalla det ”dengelsk” eller ”Danglish”. Båda varianterna är vanliga.

Danskan är full av engelska ord, både i det ordinarie språket och i slang. Dator heter ”computer” med snyggt danskt uttal, och databas heter ”database” [dätabääse].

De flesta kan nog hålla med om att danskan kan uppfattas som aningen… grötigt. Om man bryter ner språket kan det konstateras att varken vokaler eller konsonanter uttalas klart. Hårda konsonanter blir mjuka. K blir G, T blir D osv. Detta importerar de även till engelskan, alltså blir ”market” istället ”marged”. Jag har rentav sett denna stavning i Powerpoint-presentationer, som att de faktiskt inte kan höra skillnaden. ”Heart” har även blivit ”Hard”, lite förvirrande med en rubrik om ”Open hard surgery”…

Utöver dessa, trots allt förklarliga, fel, förekommer några helt annat. Ofta ser jag danskar skriva ”coorporation” istället ”cooperation”. Som en kollektiv missuppfattning som blivit allmänt korrekt. Men fel.

Från ett hood till ett annat

När jag bodde på Nørrebro i Köpenhamn kom det ofta nyheter om skottlossning i området. Nu bor jag på Möllan i Malmö och då kan morgontidningen komma med sådant här.

Två kvarter från oss och inte märker vi något. Men, jag håller med en kille som citerades i papperstidningen – jag känner mig inte otrygg på Möllan.

Fördomscirkel

Igår tog min sambo och jag ett spontant beslut att gå ut och äta. Det var vackert väder och det var enda kvällen på ett tag vi faktiskt hade tillsammans. Efter att ha fått vända i dörren på ett antal fulla ställen, hamnade vi på restaurang Möllan. Perfekt, eftersom de inte har bordsbokning.

Den här gången fick vi dela bord med ett annat sällskap. Servitrisen borgade för att vi var ”jättesnälla” och vi fick slå oss ner på ett hörn.

När man sitter vid samma bord är det nästan oundvikligt att höra varandras samtal, och medan sambon hämtade sallad, satt en av de tre i sällskapet bredvid och pratade om Stockholm. Det framgick att han bott i Stockholm i tio år och inte tyckt om det. (Hur sjutton orkade han vantrivas i tio år?) Stockholm är nämligen ”en elitistisk stad” och man måste ”vara något” för att passa in. Ha rätt kläder, rätt jobb…

Givetvis visste inte killen (som för övrigt var skåning) att deras bordsgrannar råkade vara stockholmare. Sambon kom tillbaka och killen snackade på om hemska Stockholm och människorna där. Jag vågade knappt öppna munnen – tänk om jag skulle bli guilty by association! Servitrisen hade ju sagt att vi var snälla. När jag ändå sa något till min sambo kom det ut på östgötska, en av mina bonusdialekter. Helt automatiskt, utan att jag ens var full. Sambon skrattade gott, och när han pratade måste de ha förstått att han var stockholmare, eftersom hans dialekt närmast påminner om en pilsnerfilm.

Faktum är, att det inte är ovanligt att man möts av fördomar som stockholmare i Skåne. Många tror att man anser sig vara förmer, och därmed ingen att umgås med. Det är lite som en ond cirkel.

Och Stockholm som elitistisk stad? Ja, det finns absolut elitism i Stockholm, i vissa bemärkelser i högre grad än i Köpenhamn och Malmö, men som överallt annars beror det på vem man umgås med. Givetvis kommer inte alla att dissa dig för att du har ”fel” skor, men några kanske gör det. Större stad innebär dock ofta större urval och det borde finnas en umgängeskrets för de flesta. Det gäller bara att hitta den.