Potato-potato, lage-lave

Det sägs ofta att danskar förstår svenska och norska, norrmännen förstår danskarna något sånär, norrmännen och svenskarna förstår varandra, och svenskarna har sjukt svårt för danska. Delvis sant. Delvis helt fel.

Baserat på egna observationer skulle jag påstå att kanske hälften av danskarna förstår svenska någorlunda, medan den andra hälften blir blanka i blicken om vi drar igång. Ungefär samma fördelning tycks det vara vad gäller danskarnas förståelse av norska. Skriftligt må det vara nästan samma språk, men uttalsmässigt är de oerhört långt ifrån varandra.

Vi har under året fått två norrmän (eller -kvinnor) på avdelningen, så nu är vi 5 icke-danskar. Vi är två svenskar som pratar danska och därmed blir förstådda. Den tredje pratar svenska med en stor andel danska ord och blir förstådd av de flesta. Norskorna pratar norska, och det verkar som att folk förstår. Men… så erkänner dem emellanåt att det gör de inte alls. Och ibland märks det, som den här lilla dialogen som utspelades nyss alldeles i min närhet:

/…/
Norska: – Kan du lage den til en PDF-fil?
Dansk: – Om jeg kan logge på…?
Jag: – Kan du lave den til en PDF-fil?
Dansk – Nah, eh, ja…
Norska: -Tack!
/…/

På sätt och vis har vi som kan både danska och vårt eget språk ett övertag, eftersom vi kan slå över och välja vem som ska förstå vad vi säger. Åtminstone så länge vi har koll på vilka av danskarna som faktiskt inte tycker att vi bara låter som The Swedish Chef.

Peoples’ Republic of Denmark

Återigen står jag undrande inför förehavanden omkring mig. Häromdagen ställde man upp en julgran här utanför. Med ljus, och stjärna i toppen. Just nu håller de på att plocka ner ljusen. Det har tagit någon timma och de förefaller klara. Granen står nu helt utan ljus och stjärna. Vad kan vara anledningen, om inte för att höja sysselsättningen?

Not: Sverige är säkerligen inte mycket bättre, men jag har inte sett lika många tydliga exempel hemma.

Kanin-lön

Ironiskt nog råkade jag ut för exakt samma sak igen samma kväll som jag skrivit det förra inlägget. Tredje gången gillt, tyckte jag. Skånetrafiken fick inga fler chanser, utan jag begav mig till deras service-center och förklarade situationen. Tjejen i kassan blev smått upprörd och fixade så att jag fick ha två olika kort. Tack.

Återigen fick jag tillbaka 15 kronor, dvs 60 öre extra. Alltså – för totalt ca 45 onödiga minuter jag spenderat i kö och kassa hos Skånetrafiken, och en massa uppdämd frustration över systemets bristfällighet, har jag fått 1,80 kronor. Det är knappast lön för mödan, men det är klart bättre än för gemene försökskanin.

Så plockar jag fram mitt Jojo, mitt ”jojo”, min jo-jo

Skånetrafiken har infört ett nytt supersmart lagom high-tech kortsystem på sina färdmedel. Välkommet, eftersom de gamla korten blev avmagnetiserade bara man hotade med att lägga dem i samma väska som mobilen. Förväntningarna för det nya, så kallade ”Jojo-kortet” skruvades upp med massiva reklamkampanjer, och den första tiden stod folk i kö på extrainsatta kundcentra för att byta sitt föråldrade rabattkort mot ett nytt, fräscht, turkost Jojo i rosa plastficka.

För oss som tidigare använt både periodkort (Öresundskort i mitt fall) och rabattkort för enstaka resor i andra områden innebär detta att man nu får både perioden och reskassan på ett och samma kort. Wohoo, färre plastkort att hålla reda på, som dessutom inte bli avmagnetiserade stup i ett, kan det bli bättre? Förutom att man måste hålla kortet ”jättenära” och ”stilla” framför kortläsaren för att det ska registreras. Det står faktiskt så. Grattis alla darrhänta.

Jo(jo). Ett litet krux är att systemet inte tycks helt vattentätt (surprise). Befinner jag mig i en zon som omfattas av mitt periodkort, ska resan givetvis registreras på detta och inga pengar dras från reskassan. Fungerar det? Nja, blir det lagom diplomatiska svaret.

Två dagar efter att jag laddat mitt splitternya Jojo med en ny period åker jag buss till tåget. Till min stora förvåning står det ”VUXEN 14,40″ i displayen på läseran, istället för ”2 kl Öresund”. Eftersom det är för mycket folk för att ta det där och då får jag helt enkelt ta med mig mitt soligaste humör till Skånetrafikens kundtjänst på kvällen efter jobbet. Där får jag köa en kvart för att få 15 kronor och bevittna att det blir skickat en felanmälan. De undrar dessutom om jag inte sa något till busschauffören. Min förfrågan om jag inte kunde få det delat på två kort får ett nekande svar.

Jojo. Ett par dagar senare kommer jag sent till Malmö och går på bussen och ser återigen hur det dras 14,40, trots giltig period. Då jag snabbt säger det till chauffören tittar han bara på mig och säger ”Ja?”. Jag gör ett nytt försök men inser snabbt att det är lönlöst och att jag måste gå till Skånetrafiken igen. Detta gör jag måndag morgon. Återigen kö en kvart och då jag ånyo försöker få dem till att splitta det på två kort (som på den gamla goda tiden) säger de att det ska jag helst inte göra eftersom de nu har uppmärksammat felet och jobbar på det. Om jag absolut ändå vill göra det så tar det tid, vilket är just det jag inte har eftersom jag ska med tåget om 2 minuter.

Man får vara glad för det lilla, och varje gång displayen visar rätt (vilket trots allt är de flesta) gör jag ett lättat litet utrop. Busschaufförerna måste tro att jag inte har alla hästar hemma. Men jag vågar ha allt på ett kort.

Vad annars?

I Skånetrafikens resegarantiblankett har jag precis fyllt i lördagnattens försening, och under ”Vad gick fel?” blev det, i en sekund av insikt:

”01.16 försvann i tågens Bermuda-triangel.”

Det finns ingen annan förklaring.

Att köra runt problemet

Söndagen den 13 september kommer jag med tåget till Malmö sent på kvällen och kliver i sedvanlig ordning på buss 5 med min stora väska. Det råder viss förvirring, vilket snabbt visar sig bero på att bussen inte ska köra sin vanliga rutt. På grund av upprepad stenkastning kör bussarna runt Rosengård och sedan tillbaka på linjen igen. För mig innebär detta att jag får gå av en hållplats tidigare (Vitemöllegången istället för Annelund) och gå den sista biten hem. För dem som bor i Rosengård är det värre. Chauffören säger att han hade gärna kört som vanligt, men beslutet kom uppifrån.

Detta fortsätter under veckan, så efter kl 19 kan man inte åka buss till Rosengård. Man får snällt gå av antingen tidigare eller senare, beroende på vad som passar bäst. Eller minst dåligt.

På torsdagen hade jag jobbat över och satt därmed på en buss som skulle slå en lov runt Rosengård. Chauffören vädjade till passagerarna att säga till alla de kände att inte kasta sten, och om någon hade barn skulle de säga till osv. Om det ändå vore så enkelt. Någon försökte få honom att trotsa förbudet och köra ändå, men fick svaret ”Jag skulle gärna köra, men jag vill inte riskera mitt liv och riskera passagerarnas liv.” På liv och död alltså.

Han stannade dock en extra gång nära min hållplats, men ännu närmare mitt hus. Lyx för mig, men fortfarande lika långt hem för Rosengårds-borna. Bakom mig gick tre tonårskillar av.

Kille 1: Vi kan gå hem till mig, jag bor här.
Kille 2: Nää, här bor ju bara svenskar.
Kille 1: Jo, alltså, jag bor här.
Kille 2: Lägg av? Det bor ju bara svenskar här.
Kille 1: Jo, kom nu.

Det är nästan överflödigt att tillägga att killarna förmodligen var andra generationens invandrare, alternativt första, som kommit som barn. Jag hörde inte mer av diskussionen men insåg att den pekar på en rådande uppfattning om Malmös stadsdelar. Enligt vissa av mina bekanta bor jag i princip i ghettot och faktum är att jag nog, som svensk, tillhör en minoritet i området (Östra Sorgenfri). Fördelningen är på sin höjd 50/50. Sett från de inre delarna av stan är det invandrarområden, och sett från Rosengård är det svennerevir.

Andra kallar Sorgenfri för Twilight Zone.

Bussarna kör igen nu, men efter ytterligare stenkastningsincidenter är det förmodligen bara en tidsfråga innan bussarna stoppas på nytt. Mora Träsk i ny upplaga ekar i huvudet: ”Vi kommer inte genom det, vi måste köra runt det!”

Rent skitsnack

[Detta inlägg skulle postats vecka 34 men efter att jag hunnit ladda upp en mobilbild till det. Nu postar jag det ändå, så får mobilbilden komma senare.]

När jag kom tillbaka från semestern möttes jag av en skyltattack på toaletten som uppmanade till handtvätt:

”NOTICE
Employees must wash hands before returning to work”

Detta blev genast det stora samtalsämnet.

Jaha… Är detta på förekommen anledning? Och hur vet de det? Övervakningssamhälle på toaletterna? Och vem sjutton tvättar inte händerna efter toabesöket?

Employees? Så… om man bara är konsult, behöver man inte tvätta händerna då?

Och innan man går tillbaka till jobbet? Om man ska hem då? Eller… om man låter bli att tvätta händerna, får man inte gå tillbaka till jobbet då? Så måste man ha rast tills man tvättat händerna.

Förresten, när måste man tvätta händerna? Gäller det även när man bara gått in för att kolla sig i spegeln?

Sedan kommer vi till bilden, föreställande två händer i full fart med att tvättas. Fast… Det där som nog ska föreställa tvål ser mer ut som bomull. Eller ett stort bitmärke i den ena handen. Kanske som en varning – Om du inte tvättar händerna kommer toatrollen och biter dig!

Givetvis är skyltarna egentligen en produkt av svininfluensan, i syfte att minimera smittorisken, men den största tjänsten de gör måste ju nästan vara bidraget till det sociala struntpratet på arbetsplatsen.

Out of Office Autoreply från Norge

”I will on and off unti and will not read mail daily 31 August July.”

Huh?

Känns som frånvaron från kontoret i det här fallet var välbehövlig.

Danne banan?

Låten ”Svenne Banan” med Promoe skapar inte bara diskussion och hatkärlek i Sverige – även danskarna har, något motvilligt, tagit den till sig. I flera veckor tycks de ha haft låten på huvudet. Man sitter lugnt och jobbar i sitt kära kontorslandskap, då tystnaden plötsligt bryts av att någon plötsligt brister ut i frasen ”Svenne Banan” med dansk brytning. Och så blir de genast tysta igen, för resten av texten är det ingen som kan. De säger att de tycker den är dålig men lik förbaskat sitter den där lilla frasen på deras danska hjärnor.

Som svensk får man givetvis frågan vad det betyder.

”Eh, ja, alltså… det är en barnsång där man sjunger ‘Skala banan’ och så har han bytt ut ’skala’ mot ’svenne’…”

Och ”svenne” då?

”Joo, men det är ett ord på en som är eller gör något som är typiskt svenskt. Fast mest i negativ bemärkelse.”

Så dras genast parallellen till att man på danska kan vara ”en Brian”, som alltså ska vara motsvarigheten till att vara en svenne i Sverige.

Dock skulle jag, efter lite research, påstå att ”en Brian” i Danmark är mer specifikt förknippat med många uppenbart negativa egenskaper och företeelser, snarare än den generella danska medelklassen.

Här ska poängteras att Brian (Uttalat på danska, med rullande r och inget ”brajan”) hör till de vanliga danska förnamnen, då uppåt 10 000 fick det namnet på 70-talet. I och med den negativa klangen namnet tillskansat sig sedan dess föds numera inte så många Brian i Danmark.

I Sverige finns det 119 män med förnamnet Svenne, varav 64 stycken har det som tilltalsnamn (Källa: SCB). Ingen kvinna heter Svenne.

Enligt uppgift kom ”en Brian” som begrepp efter filmen ”Life of Brian”. ”Svenne Banan” borde knappast göra varken till eller från i namn-faunan eftersom ordningen är den omvända.

Fast det vore allt lite underhållande om det började springa runt danska barn med namnet Svenne.

Ur led är tågen

Alla Öresundspendlares favorithatobjekt är DSB First/Skånetrafiken. Det är fullt, försenat, för-djävla-kasst-på-alla-sätt-och-vis. Man skulle kunna dedikera en hel blogg enkom till detta ämne. Det finns förmodligen redan.

När man har det så kallade Øresundskortet (fast med två prickar över Ø, vilket tangentbordet inte ville åstadkomma) och reser mellan Sverige och Danmark, är man berättigad ersättning om man är mer än 25 minuter försenad. Vilket i sig är värt att kommentera då den kortaste resan i kategorin är mellan Kastrup och Svågertorp och normalt ska ta ca 10 minuter. Man är således berättigad ersättning först när resan tagit 35 minuter, det vill säga en försening på 250%. Nåja.

För att få sin ersättning (i form av en returbiljett på motsvarande resa) måste man, inom 30 dagar, fylla i ett resegarantiformulär. I detta finns frågan ”Vad gick fel?” med efterföljande 6 rader att skriva på.

I början, innan man blivit totalt bitter och desillusionerad, kanske man faktiskt skriver några sakliga rader om vad som, enligt uppgift, har hänt. Saknas uppgift kan man ju enkelt lämna tomt eller bara skriva att tåget var försenat.

Men, det dröjer inte länge förrän man blivit en i mängden av sammanbitna sundsresenärer och börjar utfylla med ”You tell me.” eller ”Det hoppas jag ni vet.”

De anställda som sitter och går igenom alla dessa resegaranti-formulär lär ju ha någon slags intern ”Top 5 complaints of the week”. Eller kanske ”Gissa hur länge han/hon varit pendlare”. Och sätta streck för varje likadan – flest ”You tell me” i veckan vinner. Jag skulle gärna vilja praoa där nån dag och se om mina förväntningar uppfylls.

Precis nyss såg jag en kollegas klagomål:

Vad gick fel?
Vad är det för en fråga?? Tågeländet var försenat, varpå Ni i en ingivelse av sedvanlig genialitet bestämmer att tåget inte stannar mellan Huvudbanegården och Svågertorp. Tåget efter är försenat och BADABING jag är 35 min sen…

Om inte han hamnar i veckans 5-i-topp av klagomålen vill jag se dem som gör det.