Varje dag, cirka klockan 11.30, går det ut ett avstämningsmail. Detta sammanfaller väldigt väl med den tidspunkt som vi brukar gå på lunch, vilket har börjat resultera i att jag förknippar detta mail med mat. Likt Pavlovs hundar börjar min mage bete sig när mailet poppar upp i Outlook. Den morrar (kurrar) och bökar omkring bäst den kan. Snacka om betingat beteende.
Just nu är klockan 11.34 och mailet kom 11.27. Lunch!
Alldeles nyss satt jag vid mitt skrivbord och hade två saker i huvudet som jag skulle plita ned på en privat kom-ihåg-lapp. Sakerna var:
Eftersändning
Seglarkurs
I min insnöade finanshjärna resulterade detta i en lapp där det stod:
Räntesänkning
Växelkurs
Och detta trots att jag nyss varit ledig en vecka.
Ett par personer har, oberoende av varandra, hävdat att jag pratar ”prinsess-danska”. Det innebär tydligen att jag låter som de ingifta utländska prinsessorna i Danmark. De kommer från Australien, Frankrike respektive Hong-Kong och har tydligen ett visst sätt att prata på som är korrekt och rent, med en ”egen” dialekt.
Nu har dessutom två personer påstått att jag liknar prinsessan Mary (vilket jag inte direkt själv håller med om, men man får väl tacka och ta emot, eftersom hon är sjukt populär i Danmark).
Följaktligen borde jag gifta mig med en dansk prins, men de är ju slut nu. Så vad göra med mitt potentiella blåa blod?
Vaknade i morse av att sängen skakade och hyllan skallrade. I min sömdruckna initiala förvirring trodde jag att det var andar eller spöken, ungefär som i Exorcisten. Något om Ghost Busters flög förbi i samma tanke.
Sedan tänkte jag jordbävning, vilket jag snabbt rationaliserade bort eftersom jag trots allt befann mig i Köpenhamn, och här är ju inga kraftiga jordskalv. Kanske var det bara en väldigt verklig dröm? Eller så hade jag fått ett spontant epilepsianfall. Testgungade sängen lite där jag låg och återgick till teorin om jordskalv.
Trevade fram mobilen och kollade klockan. 06.20. Bestämde mig för att försöka somna om och kolla det senare. Och, mycket riktigt, det var ett jordskalv. Förvisso med epicentrum i Skåne, men det nådde ganska bra över sundet också.
Behöver jag säga att dagen varit fylld av dåliga skämt kring händelsen? Och att undertecknad stod för säkert hälften.
Nu kan jag inte låta bli att avvika från bloggämnet igen.
Läste att en irländsk ekonom vid namn Mark Boyle ska bevisa att man kan leva helt utanför det kapitalistiska samhället. Tyckte det lät intressant och läste vidare. Man kan ju knappast annat än beundra sådan total övertygelse och hängivelse, att man väljer att viga ett år åt ett projekt av det slaget. Dock slås jag genast av en våg av skepticism.
Dels fallerade tydligen hans förra projekt, att gå hela vägen från Storbritannien till Indien. Redan i Frankrike fick han bryta pga kommunikationsproblem. Välplanerat?
Framför allt förundras jag över det faktum att han tydligen, utöver att odla sin egen mat, planerar att leta efter matrester från restauranter och butiker. Då lever man ju faktiskt inte helt utanför kapitalismen, eftersom restauranter och butiker kan anses ingå i det kapitalistiska systemet. Visst, han själv lever utan cash, men om han ska äta andra människors rester är han ju ändå indirekt beroende av andra människors ekonomi. Om målet är att visa att vi alla kan leva på att odla vår egen mat etcetera så måste jag säga att det är lite kontraproduktivt.
Sedan skulle man givetvis kunna dra igång en argumentation gällande utveckling och specialisering, resurser och fördelning med mera, men det lämnar jag för tillfället därhän.
Med november börjar julen. I handeln. Vilket kan innebära att man får klänga sig fast vid hela sin disciplinära förmåga för att inte hänge sig åt sina jullaster för tidigt. Jag har nämligen ett gäng sådana, i och med att jag gillar mycket av det som hör julen till. Vissa kanske tycker att det bara är att glatt frossa i allt juligt, men jag känner att jag då urvattnar julen, gör den mindre speciell.
En av mina jullaster är julmust (jag har samma problem som Karin, tydligen) och den kan jag glatt konstatera är mycket lättare att hålla sig undan i Danmark. Här står inte flaskorna överallt och ber om att får bli druckna av odisciplinerade svenska flickor.
Däremot upptäckte jag att en viss annan last skulle bli desto svårare att lägga band på. På mitt lokala Netto hade de slängt upp en massa billiga chokladtomtar. Gaah! Handen liksom flög ut automatiskt och la ner, inte en, utan hela två chokladtomtar i korgen. När jag stod i kassan var det försent och tomtarna fick komma hem. Naivt tänkte jag att jag kunde ju faktiskt spara dem till december. Dream on. Dagen efter var de borta.
Danmark är dels underlättande, dels förödande. Det kanske tar ut varandra? Nu blir det i alla fall inga fler chokladtomtar förrän advent. Då får jag dessutom börja öppna min chokladkalender…
Ibland tror jag att jag flyttat till fel grannland.
Fick idag från en kollega i Norge:
”Fixar du denne så er du en knupp J”
Eftersom jag inte hade en aning om vad en knupp är så frågade jag (efter att jag först fixat det efterfrågade). Svaret:
”Det er det samme som: **Du er BEST**”
Så jag är med glädje en knupp. Man blir ju glad bara av att säga det.
De flesta jobb och yrken är mer eller mindre avskärmade från resten av världen. Man är helt eller delvis intern, har en egen värld med egna referensramar, livsviktigheter och humor.
Ibland slår detta en lite mer än annars. Som idag, då jag fick ett mail från en kollega i Norge, där hon förklarar att ”paydate ble en annen enn trade date i fysiske livet”.
Fysiska livet alltså. Till skillnad från… psykiska? Immateriella?
Tanken glider snabbt in på Platons skuggbilder. Vårt kontorskomplex är vår grotta, där vi sitter och bryr oss fasligt mycket om vad som händer i vår reflektion av världen utanför. Det som sker i verkligheten återspeglas på ett visst sätt i datorsystemen, och där är logiken inte helt densamma som ”där ute”. Och inte ens den del av utanförvärlden som reflekteras hos oss är det en särskilt stor andel av människorna som bryr sig så värst mycket om. Det som är utanför vår grottmynning är inte utanför de andra.
Specialiseringen har verkligen gått långt. Och gränsen mellan att känna sig som en professionell specialist eller en insnöad fackidiot kan vara hårfin.
Igår utspelade sig en kort maildialog mellan mig och en kollega. Den gick ut på att jag eventuellt skulle anmäla mig till en fest, som jag först sagt att jag kanske inte skulle med på eftersom jag var bjuden till en grej i Madrid. Nu var jag dock återigen inne på att deltaga.
Kollega: ”Skulle inte du till Spanien?”
Jag: ”Nej, jag hoppar nog över det. /…/ Men om ni inte vill ha med mig längre så kan jag sticka till Madrid 
”
Kollegan: ”Kvinnligt sällskap är alltid välkommet.. ;o)”
Jag: ”Jaså, könskvotering? Det vet jag inte om jag är med på.”
Kollegan: ”Come on… you’re from Sweden…”
Idag: Det kom en länk via mail, skickat av en manlig kollega (samma som ovan) till ett gäng andra manliga kollegor. Och mig.
”Denne er SJOV; 
)
Saml alle øllene der falder ned, ved at flyte kassen fra side til side. Du får 100 points for hver flaske, og spillet stiger konstant i tempo. Belønningen undervejs, er at kvinden smider tøjet, jo flere øl du samler! God fornøjelse drenge ”
Måttligt politiskt korrekt spel
Varpå jag utbrister ”Drenge?!” och han säger ”Come on, Cath, you’re one of the boys…”
Inte lätt det där med könsroller, de verkar ofta ha ett behov av att placera folk ”i rätt fack” och jag verkar svårplacerad. Mental hermafrodit?
